Igår kväll när vi skulle sova såg jag på mobilen vilket datum det var..

25 november.. Exakt ett år sen vi fick det oväntade med så efterlängtade plusset på stickan.



Här började vi vår resa till det bästa som någonsin hänt, vägen till vår underbara son!
Den 25 november 2008 fick vi för första gången se vårt lilla pyre. Man kunde inte ens se fostret, utan bara en mörk fläck (hinnsäcken). Men där var han, livs levande i min mage och redan då så älskad att man inte kunde beskriva det.
Så här såg alltså var son ut för ett år sedan! :-)



Den 8 december fick vi göra ännu ett ultraljud eftersom mina hormonhalter hade vart alldeles för höga för att inte se något foster (på ovanstående bild). Vi hade fått ett väldigt okänsligt brev från läkaren i Falkenberg (där vi gjorde UL1) och trodde att vi kanske inte skulle få något barn trots allt. Hon beskrev det som att det var en dålig graviditet och att jag antagligen skulle få missfall.
Så vi gjorde UL2, och där var han. Livslevande, vårat barn! Han var då 6,6 mm lång och vi kunde se hans lilla hjärta picka så fint så!
Sug på den du Katarina Hellgren!! (Läkaren)


6,6 mm son!

Den 26 november, alltså ett år sedan idag, fick min mamma veta att hon skulle bli mormor igen, och imorgon är det ett år sedan min pappa fick veta att han skulle bli morfar igen.
Imorgon är det ett helt år sen vi flyttade hem från Falkenberg.

Nu sitter man här med den lilla pojken vi så länge väntade på.
Han har vart en del av våra liv ett helt år redan, och jag väntar med spänning på resten av mitt liv! 
Jag njuter av livet med mina killar, ni gör min dag!

Ha en bra dag! //Arvids mamma